Ni är säkert många som delar min erfarenhet: ni har en nära vän, kanske till och med en familjemedlem eller häkta hälft, som delar ert fotbollsintresse. Men ni håller inte på samma lag. Det ska gudarna veta att det kan fresta på, och till och med sätta en vänskap eller ett äktenskap på prov. Men jag tror att fördelarna med att dela ett intresse i längden överväger nackdelarna. Och konflikten är svår att undvika: Idag är det nästan svårt att hitta någon som inte har en relation till fotbollen. Bronslaget 1994 lever i mångas minnen som om det var igår, och även de som annars hävdar att de inte har något större fotbollsintresse kan räkna upp namn som Brolin, Dahlin och Ravelli. Otaliga är de mor- och farföräldrar, föräldrar, syskon och mostrar som står och hejar vid sidan av planen på Kalles Kaviar Cup i Smögen eller någon annan av de otaliga ungdomsturneringar som arrangeras.

Vi har nyss lagt ett fotbolls-EM bakom oss. Det går att göra flera intressanta jämförelser med det hockey-VM som gick av stapeln i början av året – denna gång i Sveriges huvudstad. Hockeyn kan verkligen få många hjärtan att brinna, men denna gång försvann känslan och engagemanget någonstans på vägen. Läktarna gapade tomma under flera matcher och det som lever kvar i minnet är rapporteringen om dåliga förberedelser, ohemula biljettpriser och ansvariga som ställdes till svars. Visst, biljettpriserna skrämde säkert bort många. Men jämför då med de svenska fotbollsfantaster som sparat pengar och semesterdagar för att kunna uppleva årets fotbolls-EM på plats – och då inte bara Sveriges matcher. Var fanns glädjen, passionen och engagemanget i idrotten under hockey-VM?

Det finns de som menar att fotbollen är på väg att ta över som den nya religionen. På söndagarna går vi till arenan istället för kyrkan. Vi tar del av passionsdramat på planen och får oss till livs ett kärleksbudskap när spelarna innan match inpräntar att i fotbollen visar vi varandra respekt, följer spelets regler och tillämpar schysst spel. Tanken flög genom mitt huvud när jag hade förmånen att på plats i Warszawa få se den andra semifinalen, den mellan Tyskland och Italien. När jag klev in på den stora arenan var känslan densamma som när man kommer in i en stor katedral. Jag blev andlös och överväldigad. Här hade samlats tiotusentals människor fyllda av positiva förväntningar. Runtomkring mig satt tyska och italienska fans om vartannat. Åtta bänkrader från mig stod Balotelli och Klose och värmde upp. Det var magiskt!

På planen och läktaren utspelade sig sedan under de närmaste 90 minuterna glädje och förtvivlan om vartannat. Spänning, överraskning, italienskt spelövertag och kämpatakter in i det sista då Tysklands målvakt går upp och nickar på mittlinjen. Hysteriskt och galet glada italienare kunde kosta på sig att ge en tröstande ryggdunk till sin sorgsne, tyske stolsgranne. Fotboll när det är som bäst – i alla avseenden!

När jag skriver detta är det bara timmar kvar tills det är dags för Europaspel för laget i mitt hjärta. Elfsborg möter Floriana FC från Malta. Vi kan inte varandras språk, kommer från olika kulturer och lever under olika förhållanden. Men under 90 minuter spelar det ingen roll. Då lever vi i samma värld.

Fotboll är världens största sport räknat i antal utövare och anhängare. Religion? Nja, det kanske är att ta i. Men jag är övertygad om att fotbollen, som samlar så många av oss, också kan vara en plats där vi över gränserna – oavsett laget i vårt hjärta, nations-, religions- eller någon annan tillhörighet – möts på ett nytt sätt. Det är en känsla som jag bär med mig från den magiska kvällen i Warszawa.

/Ingela Carlsson

Ingela Carlsson bor i Tyresö utanför Stockholm och är som ledamot en del av IF Elfsborgs styrelse. Till vardags är Ingela informationsdirektör i skogsindustrikoncernen Holmen AB.