Jag erkänner. Jag har jobbat på bank, en synnerligen utskälld bransch. Numera är jag riksdagsledamot sedan fem år tillbaka. Det är inte heller ett uppdrag som gör att man alltid blir populär. Men båda dessa arbetsuppgifter har varit som att segla fram på en räkmacka jämfört med ett av de tuffaste jobben i landet. Nämligen att vara tränare för Elfsborgs allsvenska fotbollslag.

Årets säsong hade bara genomlevt fyra omgångar innan supportrar och debattörer krävde tränarens huvud, om inte på ett fat, så i vart fall på en plats väldigt, väldigt långt från Borås Arena. Man skulle ha kunnat tro att Elfsborg vid det tillfället låg sist i tabellen med noll poäng. Men det gjorde vi inte. Det var en helt annan klubb med blåvitrandiga tröjor från en närliggande västsvensk stad som hade den trista placeringen och poängskörden efter fyra omgångar. Elfsborg hade däremot, trots oflyt och några tveksamma insatser fått ihop fyra poäng och fanns i mitten av tabellen.

Men för en publik som kräver guld varje år duger det givetvis inte. Särskilt inte som tränaren i år själv har sagt att det bara är guld som gäller. Och med tanke på de senaste årens resultat där boråsarna blivit bortskämda med gulsvarta medaljer och internationellt spel varje år så är det naturligt att förväntningarna och kraven stiger.

Men jag tänker tillbaka på en annan tid. En tid då Elfsborg inte var inblandat i toppstriden utan i bottenstriden. Och då talar jag inte ens om bottenstriden i allsvenskan utan om bottenstriden i Superettan. Då, i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, handlade det om att överleva som förening. Både det sportsliga och ekonomiska resultatet var en katastrof. På den tiden var det nog ingen supporter som trodde att man 20 år senare skulle vara missnöjd om Elfsborg ”bara” blev tvåa, trea eller fyra i allsvenskan. Eller att man skulle vara besviken över fem medaljer i rad (!), bara för att ”endast” en av dessa fem var en guldmedalj. Ibland är det bra att ha lite perspektiv.

Fotbollskartan i Sverige har faktiskt ritats om, riktigt ordentligt! Elfsborg är numera en maktfaktor i svensk fotboll på alla sätt, både sportsligt och ekonomiskt. Att ta allsvenska medaljer fem år i rad är en riktigt bra prestation, och att en av dem dessutom var en guldmedalj gör inte saken sämre. Ibland kommer det svackor, ibland är man på topp, så fungerar fotbollen. Men även om spelet inte alltid fungerar, och tränare eller spelare ibland underpresterar är gulsvart ändå ett lag som man har rätt att vara stolt över.

Men samtidigt ökar aptiten som bekant när man äter. Så oavsett hur stolta vi är över att vara gulsvarta supportrar, och oavsett hur bra gulsvart spelar så har vi alltid rätt att kräva ännu mer. Vi har rätt att gnälla och klaga efter förluster och vi har rätt att kräva guld – varje år. Det ingår helt enkelt i privilegiet att vara Elfsborgssupporter!

/Jan Ericson

Född guldåret 1961. Är moderat riksdagsledamot sedan guldåret 2006. Är medlem i IF Elfsborg och Guliganerna. Bor i Ubbhult i Marks kommun, och trivs allra bäst på ståplats på Borås Arena tillsammans med 16-årige sonen Niklas. Har också möjlighet att se vissa bortamatcher i Stockholm och missar inte gärna derbymatcherna i Göteborg. TV eller Temple Bar i Gamla Stan i Stockholm blir räddningen när det av praktiska skäl inte går att se matcher live. Längtar efter ett nytt gulsvart guld som kommer förr eller senare. Bloggar ibland om Elfsborg på min annars mycket politiska blogg, www.ericsoniubbhult.se.