Veckans seger över Helsingborg blev en härlig revansch efter en lite motig period. Men lika glad som man är över segern i toppmötet, lika besviken känner man sig över de tidigare tre raka förlusterna. Och detta sammanfattar liksom känslan att vara Elfsborgssupporter idag. Vi är som alla vet ett krävande släkte.

Att vara gulsvart 2011 innebär att vara kluven. Nöjd och missnöjd, stolt och besviken, allt på samma gång.

Är det då okej att med stolthet glädjas över att Elfsborg verkar gå mot sin sjätte raka medalj i allsvenskan, något som mig veterligt aldrig hänt förut? Men att samtidigt vara missnöjd med att endast en av dessa medaljer blivit guld? Får man glädjas över underbart fint spel, kampvilja och stolthet från spelarna i många matcher, exempelvis den senaste, samtidigt som man är grymt besviken över bristande inställning i andra matcher? Är det tillåtet att glädjas över guldet 2006, men att samtidigt konstatera att laget underpresterat flera år när det dragit ihop sig till guldstrid? Får man jubla över lyckan att vara supporter mitt i en av Elfsborgs allra starkaste allsvenska perioder någonsin, samtidigt som man känner sig besviken att laget i år tappade formen precis lagom till årets slutspurt på serien?

Mitt svar är ja!

Som supporter får man vara kluven. Man till och med ska vara kluven. Man ska glädjas över det som är bra, och festa och fira. Men man ska också kritisera det som är mindre bra. Man får lova att både hylla och kritisera tränare, spelare och klubbledning. Det visar på engagemang. Och engagemang är det som driver en klubb framåt. Alla som verkar i en klubb får leva med att man kräver deras avgång av och till, det hör liksom till. Jag känner så väl igen det, det är precis likadant i politiken…

Min förhoppning nu är att det blir glädjen, festandet och firandet som tar överhanden resten av säsongen. En fortsatt engagerad kamp med Helsingborg och AIK i toppstriden bör i vart fall garantera en andraplats i allsvenskan. Och vem vet, kanske kan det kombineras med ett cupguld också?

Av: Jan Ericson

Född guldåret 1961. Är moderat riksdagsledamot sedan guldåret 2006. Är medlem i IF Elfsborg och Guliganerna. Bor i Ubbhult i Marks kommun, och trivs allra bäst på ståplats på Borås Arena tillsammans med 16-årige sonen Niklas. Har också möjlighet att se vissa bortamatcher i Stockholm och missar inte gärna derbymatcherna i Göteborg. TV eller Temple Bar i Gamla Stan i Stockholm blir räddningen när det av praktiska skäl inte går att se matcher live. Längtar efter ett nytt gulsvart guld, och det kommer förr eller senare...