I en tidigare krönika, i maj månad, tog jag upp hur man kan stoppa fotbollshuliganerna. Eller rättare sagt, hur man gjort i en del andra länder för att komma till rätta med fotbollsvåldet i samband med fotbollsmatcher. England och Holland var värst drabbat under 1980-och 90-talen. Vi trodde kanske inte att det skulle nå Sverige, men nu har det gjort det. Och vi har stått ganska handfallna inför problemen. Fotbollförbundet har lagt dryga böter och andra straff på de klubbar som anses ansvariga, även om det ofta är svårt att se hur en klubb kan skydda sig mot individer som smugit sig in i publiken i avsikt att sabotera matchen. Det kan ju t.o.m. vara en person som inte alls håller på den klubb som får straffet.

Fotbollförbundet har legat på hårt för att få ändringar i lagstiftningen så att man kan straffa individerna, inte bara klubbarna, när dom varit försumliga. Men det har varit segt, man vill inte förhasta sig har det hetat. Men det togs ett steg framåt, när Datainspektionen för någon tid sedan gav en klubb tillstånd att registrera och avvisa kända huliganer från att komma in på arenan. Man får förmoda att det var ett prejudicerande beslut, att man i fortsättningen kan föra förteckningar över personer som skall portförbjudas på matcherna. Men det räcker inte. Man måste bl.a. också ha möjlighet att fotografera upploppen på läktarna och kunna skilja ut de skyldiga från den stora massan av riktiga, justa fotbollsfans i klackarna.

Vad jag inte tog upp i min förra krönika, var ett annat sätt man också använde för att komma åt fotbollsvåldet och oroligheterna i samband med matcher, i England och på andra håll. Man byggde om arenorna så att ståplatserna försvann och man höjde priserna för att få komma in. Det blev dyrt att se på toppfotboll. Det ledde till att stora grupper av framför allt ungdomar inte längre hade råd att gå på matcherna, precis det som man syftade till. Busarna försvann – dock inte alla – och den mer välanpassade och bättre bemedlade delen av publiken blev kvar.

Det blev färre publik på läktarna och det blev tystare.

För många ungdomar blev livet mindre innehållsrikt när man inte kunde gå på matcherna längre. Det fick bli Puben med sina storbildsskärmar och mycket öl i stället. Och för all del, vi boråsare som samlas på The Temple Bar vid Kornhamnstorg i Stockholm för att följa Elfsborgs matcher ”live”, vi tycker det är bra, om vi nu inte kan bege oss till Borås Arena. Stämningen kan bli hög där också, även om det inte går upp mot en match på Borås Arena. Och inte dricker vi så mycket öl som i England heller. I stället kan vi se en f.d. statsminister sitta vid bordet bredvid.

Men i fotbollsvärlden har det blivit annorlunda. Storlagen och de stora matcherna drar till sig alltmer av intresset kring fotbollen, vi kan se Zlatan och de andra megastjärnorna på fotbollspubar runt om i världen eller på TV. De riktigt stora matcherna i London, Milano och Madrid fyller jättearenorna som byggts. Åskådare kommer resande, ofta flygande, långväga ifrån för att se de matcherna. Men samtidigt kan vi se, kanske särskilt i Italien, att ”vanliga” matcher samlar lite folk. TV och stormatcherna tar musten ur de vanliga, föga uppmärksammade matcherna i Siena, Catania och Florens. Och så är det också i Trelleborg, Halmstad och Gävle. Borås och Elfsborg har väl klarat sig ganska bra, tack vare toppfotboll och en ny fin arena.

Fotbollen har i mångt och mycket blivit en TV-industri och en del av den stora underhållningsindustrin. Vi förtrollas av Messi och de andra stjärnorna i Barcelona och riskerar ställa samma krav på våra egna spelare och våra egna lag. Desto viktigare då att ungdomar lär sig fotbollen ”underifrån”, själva får tillfälle att spela, får inspiration av våra lokala spelare och ges tillfälle att se matcherna för en billig peng. Gärna gratis, mot att de själva tar ansvaret för ordning och god fotbollskultur i klacken. Och helst att de lockar med sina föräldrar på matcherna. Vi vill ju att det skall vara mycket folk på läktarna och vi vill att de skall vara stämning och hejaramsor. Då kan vi behålla fotbollen som den stora folksport det är i vårt land. Elfsborg jobbar mycket i den här riktningen. Bra.

Men det är illa när inte alla ungdomar och hela svenska folket ges tillfälle att via de stora Public-servicekanalerna se Sveriges landskamper i fotboll. Fel, Svenska Fotbollförbundet.

Och riktigt illa är det för idrotten när IOK i sin girighet säljer ut TV-rättigheterna till OS 2014 och 2016 till betalkanaler så att inte hela svenska folket kan se spelen. Fy!

Bengt K. Å. Johansson

Bengt K.Å. Johansson kommer ursprungligen ifrån Sandared, men lämnade sjuhäradsbygden då plikten kallade honom till Stockholm. Efter tiden som civilminister i tidigare statsministern, tillika elfsborgaren, Ingvar Carlssons regering, blev Bengt K.Å. Johansson kvar i huvudstaden och är numera en trogen besökare när Elfsborgs matcher sänds på elfsborgshaket Temple Bar i Gamla Stan.