Ett klassiskt citat uttalat av Malmö Redhawks starke man Percy Nilsson som syftar till att svensk idrott bör närma sig underhållningsindustrin. Den gode Percy har investerat miljoner efter miljoner i en klubb som ständigt misslyckas med att nå framgångar, eller ja att ens nå högsta serien. Dyra spelare och nybyggd arena är som bekant ingen garanti för sportslig framgång. Därför skulle helst Percy vilja kunna välja ut de rikaste klubbarna och bilda en egen, stängd liga.

Att det gamla föreningssverige inte längre är vad det en gång var råder inga tvivel om. Idag pågår en debatt om hur svensk idrott på klubblagsnivå skall bli mer konkurrenskraftig gentemot andra länder. I mitten av maj håller Riksidrottsförbundet, RF, stämma i Visby. Till det mötet hade Svenska Fotbollförbundet och Svenska Ishockeyförbundet lämnat in en motion angående föreningars IdrottsAB (Idrottsverksamhet i bolagsform där föreningens medlemmar har majoritetsägande). Dessa båda förbund vill slopa regeln att en privatperson eller ett företag får äga högst 49 procent av aktierna i IdrottsAB. Det senaste utspelet är dock att RF:s styrelse inte kommer att ställa sig bakom motionen, med motiveringen att frågan måste utredas mer innan ett sådant avgörande beslut för svensk idrott kan fattas. Mer tid just nu för att utreda frågan, men den dagen är inte så långt borta när väl ett beslut skall fattas. Den vägen är oundviklig.

Men vad anser vi medlemmar, supportrar och åskådare som berörs av 51-procentbeslutet? Eller skall jag skriva fotbollskonsumenter? Två medlemmar i IF Elfsborg, Andreas Tranlöv och Linus Ternander, har lämnat in en motion till föreningens årsmöte tisdag 10/3 som handlar om att IFE bör verka för att bevara 51-procentspärren i alla framtida lägen.

Frågan är om tidigare nämnda Percy Nilsson kanske själv fick sig en tankeställare i frågan i slutet av januari då Malmö Redhawks konkurshotades? Lönerna frystes och många av spelarna med högst lön lämnade därmed klubben omgående. Kvar fanns ett lag som fortsatte att spela gratis för klubben. Med hjärta och vilja gjorde de det dessutom bra. Supportrarna slöt upp på ett, för situationen, otroligt sätt och från läktarhåll ekade ”inga pengar – bara hjärta”. I den nya krissituationen stärktes supporterns roll såväl i identifieringen med spelarna på isen som i behovet och viljan att vara en del av klubben.

Det man ofta glömmer när idrott diskuteras utifrån marknadstermer i underhållningsindustrin är supporterns oftast ofrånkomliga reducering till konsument. En regelrätt konsument väljer mellan olika produkter och har sällan några känslomässiga band som gör att man förblir trogen en oattraktiv produkt. Utifrån det tänkandet borde ingen, såväl spelare som åskådare, stannat kvar och fortsatt vara en del av konkurshotade Malmö Redhawks. En supporter till en idrottsförening bygger emellertid upp ett helt annat känslomässigt band som ofta lovar livslång trohet. Att besöka en match, att heja på ett lag sätts in i en kontext där matchbesöket bara är en del av en större upplevelse. Känslan av att identifiera sig med, att ”vara en del av klubben”.    

Hammarby IF Hockey gick våren 2008 i konkurs efter många år med ekonomiska bekymmer. Ur spillrorna efter den anrika hockeysektionen uppstod Bajen Fans Hockey, en förening skapad under parollen ”av supportrar för supportrar”. Gamla Hammarbyspelare, flera 40 plus och spelande supportrar i minst sagt oglamourösa division fyra. Rimligtvis borde Bajen Fans Hockey husera på en uterink med i bästa fall 50 åskådare om man utgår från produkten på isen. Denna minst sagt bristfälliga produkt i underhållningsindustrins breda utbud vann dock inte bara serien utan lyckades även på kort tid skapa något unikt i Idrotts-Sverige.

I sista hemmamatchen som redan klara seriesegrare drog BF Hockey 4 220 åskådare och skapade mäktig stämning på Hovet. Återigen, värt att upprepa, i division fyra! Det i en jämförelse med Hammarby IF Hockeys publiksnitt på 702 personer sista säsongen innan de gick i konkurs. Det som attraherar är inte produkten på isen, det är totalupplevelsen av att vara en del av något större. Känslan av samhörighet, att som åskådare skandera ”det är vi som är Hammarby” tillsammans med spelarna efter vunnen match.

Om RF i framtiden röstar igenom att släppa 51-procentspärren, och att bolagiserade föreningar därmed får säljas ut till enskilda privatpersoner eller företag, sker flera fundamentala förändringar. Det som oundvikligen sker är att dagens möjlighet att kunna påverka genom föreningsdemokrati försvinner och ersätts av inflytande baserat på investerat kapital. Medlemmars och supportrars inflytande reduceras därmed till, i bästa fall aktieägares. Däremot är det inte ens säkert att bolagiserade svenska föreningar i längden kommer att stärkas ekonomiskt genom att säljas ut helt. Det finns många exempel, främst ifrån den spanska ligan, som visar att klubbar som förblivit medlemsstyrda idag har bättre ekonomi än bolagiserade.

Min förhoppning är att svenska idrottsföreningar skall ta sig en rejäl funderare över vilken relation medlemmar, supportrar och övrig publik vill ha till sin förening i framtiden. Jag kan bara tänka mig hur de mest inbitna Manchester United-supportrarna kände när amerikanen Malcolm Glazer köpte upp och över en natt skuldsatte ”deras klubb”. Att sälja ut föreningar skapar i längden ofrånkomligen konsumenter. Vill man skapa en konsument får man även vara beredd på att personen beter sig som en konsument och därmed slutar engagera sig när produkten inte är lika attraktiv. Det är någonting grundläggande och universellt över att känna samhörighet och ha möjlighet att påverka det som vi människor engagerar oss i. Kanske är det ändå det som är viktigast för den enskilda individen?

Min dröm och vision är att IF Elfsborg en dag i framtiden skall vara känd som den förening i Sverige som gick tvärt emot de övriga. Att vi till skillnad från andra vågade öka medlemmars och supportrars inflytande i föreningen. Att vi därmed kunde förmedla känslan av samhörighet och fick ännu fler personer att identifiera sig med vad vår förening står för. Dagens 3300 medlemmar i IF Elfsborg borde vi utifrån det intresse och publiksnitt som finns kunna fördubbla inom en överskådlig framtid. 

Jag tycker inte att det är för mycket idrott inom sporten. Jag tycker istället att en föreningsdemokratisk struktur är oerhört viktig att bevara inom svensk idrott. Ur ett större samhällsperspektiv är det få saker vi medborgare behöver så mycket som den viktiga känslan av samhörighet. Föreningslivet spelar där en oerhört viktig roll såväl på låg som hög nivå. Därför stödjer jag motionen om IF Elfsborgs ställning i 51-procentfrågan som kommer att behandlas på kvällens årsmöte.  Oavsett vad Du anser om den inlämnade motionen uppmanar jag dig som medlem att dyka upp. Att utnyttja din möjlighet att vara en del av IF Elfsborg.

Eric Sjölin

Eric Sjölin kommer ursprungligen ifrån Ulricehamns kommun men bor nu i
Borås med utsikt över Borås Arena. Till vardags är han utbildad lärare och
arbetar på Myråsskolan i Brämhult. Sjölin har de fyra senaste åren varit
ordförande i supporterföreningen Guliganerna, där han fortfarande sitter
kvar i styrelsen som ledamot. Eric har inte missat en hemmamatch sedan
2001 och försöker se så många bortamatcher som möjligt på plats.