En magisk kväll på många sätt.

En kväll som hade kunnat vara ännu mer magisk och som vi alla hade hoppats på att bli just så magisk. Nu blev den bara magisk. Och ikväll är vi helt och hållet nöjda med det.

Jag fick en liten ovan position. Central mittfältare. Vår uppgift, Oscars och min, var att plocka bort HIFs innermittfält, medan Anders skulle ligga bakom och fiska upp inspelen på forwards.

Och jag tycker att vi löser det bra. Stundtals riktigt bra. Visst, de får ha bollen när de rullar runt i egen backlinje, men det är inte många gånger de kan stå rättvända på vår planhalva.

Vi är aggressiva, vi pressar och vi vinner boll.

När de tar ledningen så känns det overkligt. Inte nu igen! Det är inte sant. Men någonstans så kändes vi så starka att det inte fanns på kartan att förlora. Och deras mål blir en liten vändning. För efter det så tar vi över matchen helt och hållet och skapar chanser i parti och minut.

Kvitteringen kommer. Hult kan nicka in Ishis precisa inlägg.

Oavgjort i halvlek och ingen i publiken kan väl ha klagat på underhållningsvärdet så långt. Och det var ändå bara början.

Tidigt i andra halvlek. Inspel från kanten som Anders möter perfekt, rakt på Hansson som släpper retur, språngnick i mål. Anders möter sin egen retur perfekt med pannan.

Sedan. Ett mycket märkligt beslut. Visst jag kan erkänna att jag drar lite. Men lite är inte tillräckligt. För hade man straffat varje sådan situation så skulle domarna inte få göra annat under matcherna. Då skulle det resultera i fem straffar och hundratre extra frisparkar varje match.

För ni ska veta att det dras i tröjor under matcherna. I nästan varenda duell i ett straffområde. Titta speciellt på det markerande laget.

Men domaren blåste.

Mål. 2-2.

Surt som fan. Och i mitt huvud malde tankarna om att det kanske var jag som skulle bli syndabock idag.

Och alltid när man gör något misstag, något större misstag, så påverkas man på ett eller annat sätt. Jag missade en passning direkt efter, men bestämde mig sedan för att det fick vara nog.

Syndabock. Fine. Men det får vi ta efter matchen. Nu har vi tjugo minuter på oss att vinna den istället.

En frispark utanför deras straffområde. Jon gör sig beredd. Och alla ni som har sett honom skjuta på träning vet att han har ett enormt hårt tillslag. Och han får bra träff idag också. Bollen touchar Mobaeck i muren och försvinner in i Pär Hanssons vänstra kryss.

En sagolik lättnad. För oss. För mig. För hela arenan.

Och det kändes bra. Vi hade koll, även om de sticker upp med små farligheter emellanåt.

Vi reder ut stormen och vinner med 3-2.

Hela Borås kan andas ut.

Och jag slapp bli syndabock.

Ibland roar jag mig med att läsa forumen efter matcher som jag har spelat eller sett på teve. Och det gör jag för att jag tycker att det är fantastiskt att man kan se fotboll på så många olika sätt.

En del delar mina åsikter. Och jag vill gärna tro att det är de som begriper den här komplexa idrotten som vi håller på med.

Det kanske i själva verket inte alls är så. Men nu är det jag som skriver och då får jag sticka fram hakan och uttrycka mig precis som det passar. Och det gör jag. Med glimten i ögat förstås.

Men.

En del verkar inte ha sett samma match.

Och.

En del verkar inte ens ha sett samma idrott.

Till den sista kategorin hör, faktiskt, en del journalister som jag har haft det tveksamma nöjet att stöta på under karriären. Lite skrämmande, jag vet.

Så åsikterna går isär. Fine! Och det är väl bra? Klart det är. Men jag kan ändå bli lite irriterad när folk väljer att haka upp sig vid petitesser.

Ett lag är ett lag. Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans. Ibland gör vi bra insatser, ibland ruskigt dåliga. Men vi är alltid ett lag. En enhet med olika delar som måste fungera tillsammans för att vi ska kunna uträtta något vettigt.

Vi behöver varandra. För. Tre stycken Messi på Barcas innermittfält hade kanske varit kul att se på offensivt, men jag tvivlar starkt på att det hade gått att spela på samma vägvinnande sätt. Han är beroende av de två andra, Xavi och Iniesta, och deras egenskaper för att hans egna ska komma till sin fulla rätt.

Och precis så fungerar det.

Vi vinner inte SM-guld med fem Anders Svensson på mitten, eller åtta Hultar eller elva Elmare. Det fungerar inte så. Och det vet de flesta. Eller borde veta.

Vi behöver varandra för att våra unika egenskaper ska kunna gynna laget.

Jag och Oskar behöver en Anders bakom oss för att känna oss trygga med att vandra iväg och kunna anfalla. Anders behöver oss för att dra isär motståndarnas mittfält för att han ska kunna hämta bollen hos vår backlinje.

Hult behöver en Johan Karlsson för att kunna utmana och spela offensivt på sin kant. Osv.

Och så fortsätter det i all oändlighet.

Ett lag är en helhet. Och för att kunna förstå fotboll måste man kunna se det som en sådan.

Vi vinner och förlorar tillsammans.

Och ikväll lyckades vi vinna inför en fantastisk hemmapublik.

Och oavsett om man ser fotboll på mitt sätt, eller inte, så är vi säkert rörande överens om att matchen idag innehöll det mesta. Och att den, just därför, måste varit mycket sevärd.

Nu njuter vi. En stund. En natt. Sedan tar vi nya tag.

/David

Det här är ett blogginlägg från David Elms blogg på www.elmbrothers.se. För att läsa mer blogginlägg från David kan du klicka här.