Det var svårt denna gång, att reda ut vad jag skulle skriva om. Andreas Augustsson eller Guliganerna eller tre turneringar som vi alla kan lyckas i 2011 eller... Fast då kom jag på det: allt hänger ihop!

Fortfarande är jag nervös, fortfarande är jag orolig att vi inte räcker till. Historien säger oss det - ytterst få svenska lag som har flera turneringar att delta i, har lyckats med det de senaste tio åren. Och det krävs mycket av Elfsborg för att det ska gå vägen. Men tittar du noggrant på omständigheterna finns där några riktigt goda tecken. Det är som om bitarna äntligen fallit på plats. Så utan inbördes ordning (för allt är viktigt här):

1. Andreas Augustsson. Går in stenhårt, får ibland frisparkar emot sig (någon förvånad?), går alltid därifrån lika iskall, lika fokuserad på nästa moment. Proffs ända ut i den där tåspetsen som han nu så ofta lyckats bryta motståndarspelet med. Allt fungerar inte, men attityden. Underbart respektingivande.

2. Anders Svensson. Det är som om allt är kul just nu. När han nu väl kommit igång, slår han vissa passningar som aldrig förr. Blotta närvaron på plan ger alla andra trygghet.

3. Ungtupparna. Sorry killar, har ingen annan bättre beteckning (kanske dags för en IFE-tävling här?) Utan någon som helst respekt för motståndarna går de alla in och gör det mesta så enormt villigt och bra. I motsats till andra unga spelare i Allsvenskan ser de ut att alltid varit menade för detta. Mogna för än större uppgifter.

4. Avbytarbänken. Kanske det mest otacksamma av jobb i dagens Elfsborg. Men varje gång spelarna där byts in ger de allt och tillför mer. Måste vara underbart för tränarna att veta att de enkelt kan ändra på system, på taktik eller kanske till och med göra samma sak, men med friska ben. Ni är guld värda på bänken, oavsett vem som sitter där.

5. Resultaten. Tycker du att Elfsborg spelat lysande i år? Nej, inte jag heller. Men det ligger en oerhörd styrka att ändå få så bra resultat, när spelet inte är så där... märkvärdigt. En sak kan du vara säker på - alla motståndare vet idag hur svårt det är att möta Elfsborg, något som nästan är värt en poäng i sig.

6. Guliganerna. Aldrig har jag hört underbara Guliganerna sjunga så vackert, så länge, så stöttande. Oavsett resultat. Hela halvlekar, utan paus, utan rast. Fortsätt, fortsätt, fortsätt.

7. Känslan. Gå på en träning, på kansliet, på match. Här är en stor skillnad mot 2010. Kombinationen av allvar och attityd, tillsammans med glädje och skratt. Här är gänget, föreningen, laget som vill och som kan.

8. Allt det andra. Det du vet bättre än jag, för ingen är ensam allvetare här. Det kamrater och andra elfsborgare förmedlar. Alla detaljer som gör att vi är bättre förberedda än på länge...

Jag tror att vi kan förlora både en och annan match och ändå ta hem både SM-guld, cupvinst och gruppspel i Europa. För vi har ett lag som inte bara tror på sig självt, utan även ett lag som alla motståndare tror och tycker är bäst - även utanför plan. Anledningen till det? Jo, nu (äntligen) har alla bitar fallit på plats.

Gunnar Fägersten Novik, copywriter och idékommunikatör. Även journalist under lång tid. Har följt Elfsborg privat, ideologiskt och professionellt i många år nu. Tänker fortsätta med det.