Så irriterad, frustrerad och arg jag var häromveckan var det länge sedan jag var. A-laget hade då återigen på egen hand slängt bort sin chans att spela vidare i Europa. Hade motståndarna varit för bra, hade det känts ok. Men Elfsborg var ju egentligen bättre... Fast nu har jag lugnat ner mig och fått lite distans. Det var jag som hade fel. Så jag säger klart och tydligt: Förlåt mig!

Det blev 1-1 borta och ett gyllene tillfälle inför hemmamötet med Horsens att gå till utslagsomgången i Europa League. Då händer det som normalt sett inte händer, Elfsborg släpper in tre (3) mål på Borås Arena och minst två av målen berodde på tydliga försvarsmissar.

På vägen hem förbannade jag alla. Tränare, spelare, arrangemanget, konstgräset, sponsorerna, media och dessutom föreningen i stort. "Ska det inte gå? Ska vi vika ner oss, när chansen är som störst? Varför misstag, när vi inte har råd med misstag?" Och den mest svidande slutsatsen: "Det här gänget är inte mentalt starka nog och vi förlorar inte bara SM-guldet, vi ska vara glada om vi ens tar medalj i år..."

Under ett antal dagar försökte jag smälta intrycken och förstå. Men det var inte lätt. Samtidigt fick jag signaler om att smällen mot Horsens kanske var nyttig? Eller kanske till och med bara ett mycket beklagligt misstag i arbetet. Inte ett misstag på grund av dålig inställning eller bristande vilja. Utan bara en sådan där dag.

Frågan är om vi som finns runt om laget, supportrar och andra, kan förlåta och bör förlåta? Vår passion är lika stor som spelarnas, även om vi har ett annat perspektiv. Borde även vi lära oss något av ytterligare en smäll i kvalspel mot Europa?

För själv har jag under många år nu levt efter devisen att om du överlever en smäll är det smartaste att lära sig av den. Och eftersom föreningen Elfsborg under en rad år stoppat in mer mod, vilja och rätt inställning hos sina spelare i synnerhet och i verksamheten i allmänhet, kanske det nu är läge att jag som supporter också tänker efter lite. Så jag satte mig ner och funderade på detta. Länge...

Jag kom fram till att jag hade (delvis) fel. Inte i min matchanalys, men väl i hur jag tyckte och uttryckte mig om allt efteråt. Min rätt att vara passionerad elfsborgare har jag kvar, men inte rättigheten att spy galla, dissa eller kräva avgångar hur som helst. Min roll som supporter är delvis annan än den roll spelarna har. Min skyldighet är att stå upp för min passion och att stötta. I medgång och i motgång. En av de bästa sakerna med det senaste året är att Guliganerna sjunger hela matcher. De visar sin passion på ett lysande sätt. De står upp - en inställning som är mycket värd. Så borde det vara.

Och vårt lag har sedan Horsenmatchen också visat att de minsann klarade smällen, oavsett hur besvikna en del spelare var efter den. Två starka segrar mot två av Sveriges bästa lag (MFF och HIF) efter det visar på just mental hårdhet i Elfsborg. Och på att spelarna är beredda att kämpa vidare, bland annat för oss supportrars skull.

Så summeringen av veckorna som gått blir utan tvekan: Förlåt Elfsborg för att jag svek i tron. Jag vill att ni förlåter mig, precis som jag själv är mogen att förlåta misstag i matcher från er sida. Tillsammans är vi starkare. Förlåt!

/Gunnar Fägersten Novik

Gunnar Fägersten Novik, copywriter och idékommunikatör. Älskar fortfarande att spela och titta på fotboll. Jobbade i över 20 år som journalist, bland annat på Sveriges Radio. Sedan med reklam på Idéinvest. Numera på egna ben med Novik Media & Kommunikation. Nås på @GunnarFN (Twitter) eller gunnar@novikmedia.se