Ibland händer saker som gör att man stannar upp och minns tillbaka. Saker man ser eller upplever som gör att tiden vrids tillbaka några varv. Igår var jag med om ett sådant tillfälle. Via ett elfsborgsforum på nätet kom jag över ett riktigt guldkorn – filmen från dagen då IF Elfsborg gick upp i allsvenskan. Under dryga nitton minuter färdades jag tillbaka i tiden. Jag hörde språket från min uppväxt och på en pinnstol i en studentlägenhet i Bromma återupplevde jag den där kalla höstdagen då IF Elfsborg tog klivet tillbaka upp i allsvenskan.

Jag vill minnas att det var kallt som tusan och att jag under första halvlek höll på att frysa ihjäl ute i ena kurvan på gamla Ryavallen. I halvtid fanns det inte mycket att välja på, ömsom klättrandes, ömsom trängandes, lyckades jag ta mig upp på ena långsidan och sida vid sida med Guliganerna tinade min kropp långsamt upp i takt med att Elfsborg kom närmre och närmre det allsvenska avancemanget.

Den här filmen är fantastisk på så många sätt. Inte nog med att den visar gamla elfsborgsikoner som Andreasson, Svensson*2, Linderoth, Rotting och så vidare, den är dessutom ett minne från en svunnen tid då fotbollen var mer hobby än business. Förstå mig rätt nu. Jag är ingen nostalgiker som hävdar att ”allt var bättre förr”, men då och då är det inte fel att minnas var man kommer ifrån. Och precis det fick jag vara med om när jag tittade på den här filmen.

14 minuter och fyrtio sekunder in i filmen hände nämligen något som fick mig att tappa hakan. Helt plötsligt är JAG med i bild. Via ett öppet fönster i spelarnas omklädningsrum filmar kameran de hundratal människor som samlats utanför omklädningsrummet för att fortsätta hyllningarna. Och där står jag tillsammans med mina kompisar.

Jag kan inte sluta titta. I några få sekunder sköljer en uppsjö av minnen över mig. Grabbarna från förr: Jimmy, Hasse, Kryssman och Bäckis – alla skymtar de förbi när kameran sveper över folkhavet. Tillsammans flockades vi under den slitna fasaden för att om möjligt komma över en trofé ifrån spelarna som plötsligt blivit allsvenska. Jag hade redan lyckats komma över en guldhatt (minns inte vems) och i tumultet lyckades jag knipa en högersko (jag vill tro att den tillhörde Anders Svensson). Jimmy var dock den stora vinnaren då han lyckades, efter lite byteshandel med von Kraemer, komma över Anders Thorstenssons tröja. Året därpå bar han den med stolthet på den fantastiska 3-0 premiären mot Blåvitt. Fast det låtsas vi inte om, han håller ju egentligen på Norrby.

Guldhatten och högerdojjan har följt med mig från pojkrummet på Liljedalsgatan till lägenheter i Småland och Stockholm. Nu för tiden är den förpassad till källaren och varje gång min bättre hälft och jag besöker förrådet så får jag kriga för dess fortsatta existens – ”den ligger ju bara där och skräpar”. Efter gårdagkvällens resa tillbaka i tiden så är jag dock beredd att ompröva mitt beslut. När jag senare i kväll går ner för att hämta upp skidgrejerna inför morgondagens fjällresa så är det inte omöjligt att guldhatten åker med upp. Den är ju trots allt mer än bara en guldhatt – den är ett minne av min barndom. Ett minne av grabbarna från förr.

/Jonathan Ulenius
jonathan@elfsborg.se

Följ länken för att se filmen: Nostalgi: Elfsborg till Allsvenskan 1996

Jonathan Ulenius, född i Borås 1983, men bor sedan några år tillbaka i Stockholm. Elfsborgsintresset föddes på Ryavallens ståplatsläktare, men tog ordentlig fart i samband med flytten från Borås strax efter studenten. Studerar till vardags kommunikation vid Södertörns högskola och skriver sedan en tid tillbaka också texter på elfsborg.se. Starkaste elfsborgsminnet är den legendariska 90 sekunders-upphämtningen borta mot AIK, guldåret 2006.